Nairobi ar kallt. Nastan lika kallt som en svensk molnig sommardag. Plotsligt utan att veta riktigt hur det gick till har jag vant mig. Slummen chockar mig inte langre lika hart. Ugalin som vaxte i munnen och gav mig kvaljningar ar som ris eller pasta eller vilket tillbehor som helst. Man vanjer sig, det ar obehagligt men sant. Jag har blivit hemmablind. Jag vet inte vad ska beratta. Tre manader tog det. Ser nu fram emot att se Sverige med lite ovana ogon.

Fick dock en begaran att skriva om maten. Nar jag kom hit var jag i chock i minst tva veckor. Maten var det smaklosaste och trakigaste jag nagonsin traffat pa. Jag har som sagt vant mig men man aker defenitivt inte till Kenya for deras underbara matkultur.
Det som jag kanske ar mest forvanad over ar detta upprepande. Oavsett om man ar fattig eller rik ar det samma mat som upprepas i oandlighet, till vardag som till fest. Ugali var den storsta chocken. Ugali ar en stor vit klump som liknar overkokt couscous eller hard polenta utan smak. Forsta gangen jag at det var det med stor anstrangning jag tuggade och svalde. Det gors av majsmjol och vatten som kokas, utan salt, tills det kan skaras i bitar. Till Ugalin serveras oftast nagot spenatliknande som far tanderna att gnissla. Den vanligaste ratten nar vi lagar mat pa kenwa ar dock Gderi; kidneybonor och vit majs som kokas tillsammans. Serveras med ris. Ibland Ndengu, mungbonor som kokats till mos. Pa huvudkontoret dar man far lite finare mat ar det tre av fem dagar nagon slags smaklos gryta med kal och morot och ris. Hemma far vi ofta kal och morot, eller potatisgryta med ris, eller ugali med spenat. Det ar samma samma samma ratter fler ganger i veckan. Sen detta vita brod, till frukost, ibland till lunch, alltid till teet. Det finns bara vitt brod, vitt rostbrod och jag ar oandligt trott pa det. Man dricker valdigt mycket te, oftast med valdigt mycket socker och mjolk, serveras fardigblandat ur termos. Kaffet som odlas overallt verkar forsvinna ut ur landet, har ar det ingen som dricker det. Det goda som finns har ar sa klart det oljiga och det friterade. Mandazis ar lite liknande munkar men lite segare, gott. Om vi har tur far vi chapatis till maten, stora tortillaliknande oljiga brod. Pernina var housegirl ar masterlig pa att gora chapatis, de ar mjuka men sproda och alldeles, alldeles underbara. Jag forsoker alltid sta emot att ata mer an en, eftersom det feta latt gor att man far ont i magen men jag lyckas sallan. Jag langtar otroligt mycket efter maten darhemma det ar ett som ar sakert.