Kenya borjar fastna i mig. Jag tycker mer och mer om att vara har. Jag tror att jag kommer atervanda hit.

Inte som en forklaring till varfor, men en bit av vardagen:
Ibland kanns det lite som att man ar kand nar man bor har. Om man aker bil borjar barn skrika nar man passerar.
Nastan samtliga barn har har en inbyggd reflex att skrika -how are you? sa fort de ser en vit person. Nar man val stiger ut bilen, om det ar nagra barn i narheten kan de hur manga ganger som helst upprepa detta mantra. How are you, how are you, how are you??? Det blir hundratals -how are you? Jag ar -fine thank you, manga, manga ganger dagligen.
Det ar valdigt komiskt med ungdomar som fortfarande har kvar how-are-you-reflexen och som inte kan hindra sig fran att saga -how are you? nar de ser mig men som i samma stund som -how are you? har hoppat ur munnen, kommer pa sig sjalva och blir lite generade.
Till detta kommer alla dessa man som jag ska ta med mig hem. Hur ska de rymmas pa mina och e's 21 kvadrat. Mannen verkar namnligen ha en liknande reflex. Ibland ar det forsta de sager, -Gift dig med mig, ta med mig till Sweden.
Jag har nog fatt ca hundra sana erbjudanden hitills. Ibland fran mannen direkt, ibland fran en mamma eller pappa som sager att jag ska fa deras son. Jag brukar nu mera svara att jag redan har alldeles for manga man att ta med hem. Jag tycker det ar okej skamta lite pa bekostnad av de kenyanska mannens ratt till flera fruar och ler mest om de verkligen tror att jag har tio pojkvanner.

Igar var jag ute med Kenwas mobila HIVtestning igen. Vi akte till ett litet samhalle ca en och en halv timme utanfor Nairobi.
Jag har vid det har laget varit i ett antal liknande sma samhallen. Men igar var det stor skillnad. For det mesta brukar folket vara lite avvaktande och man far ga omkring och informera och rekrytera. Men igar flockades de kring oss. Tyvarr av den sorgliga anledningen att de var berusade. Det var som alla hade tagit ett antal ol till frukost. Det var helt vansinnigt. Det var en enda lang talamodsprovning.
Att fora en konversation med nagon som ar full ar nar man sjalv ar nykter ar inte kul. Framfor allt inte nar man maste prata med trettio fulla man som fragar samma fragor om och om igen. De fick inte testa sig eftersom de var berusade men det betydde inte att de gick darifran.
Det var verkligen en valdigt otack kansla. Det var som om halva byn hade tagit sin tillflykt till alkoholismen. Jag kan se hur otroligt stor skada alkohol gor har. Det ar som att det ar mycket mer svart/vitt med alkoholkonsumption har. Manga dricker inte alls. Och manga dricker alldeles, alldeles for mycket.
Att man kan valja att supa bort sina fa shillings istallet for att kopa mat till sina barn ar svart att se. Samtidigt som jag ocksa kan forsta varfor de vill dranka sina sorger och bekymmer.

Det narmar sig ater en helg.

Jag satte mig pa mitt bankomatkort idag, suck. Otroligt klantigt, jag hade det i bakfickan. Det veks pa mitten. Jag har inte vagat prova om det fungerar eller inte an. Som tur ar, ar jag utrustad med ytterligare ett kort. Sa jag sitter inte direkt i sjon, men det var bara valdigt onodigt gjort.

Det har varit en bra vecka. Vi har fatt ett nytillskott i familjen. En svensk Gustaf har anlant. Vi kan nu tala hemligheter pa svenska. Aven om vi haller oss till engelska i vanliga fall. Gustaf ar dock inte helt och hallet en del av familjen. Han ar forpassad till gardshuset. Han bor i ett litet celliknande rum som luktar malarfarg. Inte for att han inte far plats i huset. Dar finns fortfarande fyra tomma rum. Men Mary pratar standigt om alla dessa gaster som kommer och halsar pa. Hittills har vi inte sett en enda. Sen ar det ju det att Gustaf ar man, och man och kvinnor kan inte bo i samma hus. Vi forsokte fraga om det var mojligt att han flyttade in, men Marys ogon svartnade och vi stammade snabbt att vi bara ville fraga.

Imorgon ska jag pa sleep-over hos min van Masawa, det ska bli kul. Pa lordag ska vi nog ut och dansa. Ser fram emot helg.

Igar var jag ute och klubbade lite. Det ar som att jag blir extra upprymd av att dricka nagra ol och dansa har. Forsokte onska Ace of Base, som fortfarande ar favoriter har i Nairobi. I gott sallskap med alla pojkband fran 90-talet, Westlife, Backstreet Boys, NKOTB. Men fick dock ga hem utan. Det var kul, alla kenyaner ar fantastiskt bra pa att dansa.

Idag ar jag trott, men pa gott humor. Man far inte mycket somn i ogonen i denna stad. Kom hem till hostellet vid halv fyra. Da kunde man fortfarande hora musiken fran klubbarna till ca fem. Darefter var det nagon som borjade trumma. Det var inte forsta gangen jag horde detta trummande. Vi bodde pa samma hostel for nagra veckor sedan, da vaknade jag ocksa av samma trummor. Denna gang tittade jag ut for att se vad det var som stod pa. Pa trottoaren en bit bort satt en kvinna och trummade franetiskt med en bossa framfor sig. Jag vet inte om det ar varldens basta affarside att sitta pa en trottoar och trumma kl 05.00 pa morgonen. Eller sa ar det just det, det ar. Kanske springer nagon forr eller senare ut och fragar vad hon vill ha for att sluta.

Det ar lite sa dar med mina uppdateringar har. Men pa vardagarna brukar klockan for det mesta bli for mycket for att jag ska hinna med internet innan det fruktade morkret.

Denna lokaltrafik! Varje dag ar en pars och varje dag undrar jag om jag ska komma hem helskinnad. Det transportmedel jag framst brukar har i Nairobi ar matatus. En matatu ar en minibuss vanligtvis med fjorton platser. Dessa fjorton platser har dock inget samband med hur manga manniskor man kan packa in i bilen. Man packar helt enkelt tills ingen kan andas och folk i princip ligger ovanpa varann. Sen kor man! Da kor man sa fort man kan, vilket inte brukar overstiga 80 km/h men trots detta kan innebara otaliga livsfarliga omkorningar pa valfri sida. Ibland aker man pa vagrenen, ibland pa fel sida trots heldragen linje. Det finns inga hallplatser utmarkerade sa man kan nastan hoppa pa var som helst. Det vill saga nar ingen polis ar i sikte. Naturligtvis ar inget av ovanstaende lagligt men det ar mer regel an undantag. Undantaget ar dock morgonen da ar vagen kantad av trafikpoliser och man kan sitta pa ett eget sate. Om man da har turen att bli upplockad det vill saga. For det mesta star jag vid vagkanten kl 07.00 och hoppas att nagon av alla de matatus som passerar ska ha en ledig plats. Det ar langa koer och den stracka som pa eftermiddagen tar tio minuter, tar pa morgonen fyrtio. Nar man val sitter i matatun vantar man pa att matatukillen, som oppnar och stanger dorren, signalerar till foraren att han ska stanna och skoter betalningen, ska krava betalning. Antingen genom en knack pa axeln om man sitter fram, eller genom att han stracker fram vansterhanden som ar full med sedlar vikta pa langden fastkilade mellan fingrarna. Det ar bast att veta priset innan, annars kan det bli lite vad som helst, i alla fall om man ar vit. Men vid det har laget har jag bra koll pa vad det kostar och forsoker ha jamna pengar, eller vara hard. De ar inte sa harda sjalva om man bara sager att man vet att det kostar 10 och inte 20 Khs. Men de tar nastan alltid chansen att forsoka tjana lite extra. Det galler aven att veta var man ska av, da maste man singnalera med en knack eller en nick till matatukillen att han ska singnalera till foraren att han ska stanna. Han knackar tva ganger i biltaket och foraren stannar. Da ska man garna redan ha klivit av, helst innan bilen stannat. Allt ska ga snabbt, snabbt. Har man otur, i alla fall enligt min asikt, hamnar man i en svartmalad matatu. Dessa har stort ljudsystem och tv och spelar de oronbedovande hog musik. De kor aven annu mer vardslost, forsoker ta annu mer betalt, och man kan knappt se ut eftersom rutorna ar tonade. Jag forsoker i mojligaste man unvika dessa. Men forutom att dessa ar svartmalade kan man aldrig veta innan hur den kommande farden kommer bli. For det mesta gar det bra. Alla ar vana vid det galna sattet att kora, men jag har redan sett tre allvarliga trafikolyckor under min tid har.

Nu ar det ialla fall fredag. Har inga stora planer for helgen. Men jag ska forsoka undersoka Nairobis konstliv. Vi far se hur det gar.

Utan internet har jag forsmaktat alldeles for lange.

I helgen var jag i Nakuru, en stad av Norrkopings storlek tva och en halv timme bort fran Nairobi. Det var skont att komma till en stad med nagot lugnare tempo ett tag. I sondags var vi i Nakuru Lake National Park. Jag har ett tag kannt en stor press att aka pa Safari. Jag har knappt vetat om jag ville gora det. Men anda har jag kannt att om jag nu ar har kan jag ju inte aka hem utan att gora det. Jag fick san avsmak fran turistsammanhang nar vi var och tittade pa elefanter. Plus att det ar otroligt dyrt att aka pa safari, till och med matt i svenska pengar, ialla fall for min planbok. Om man vill sova over och kopa hela paketet sa kostar det cirka 1400 per dag, vilket kandes lite saftigt for nagot jag inte ens visste om jag ville. Jag jobbade trots allt pa kolmardens djurpark tre somrar i rad, sa jag har faktiskt sett valdigt manga djur i mina dagar.

Det slutade med en kompromiss. Vi akte omkring i parken med en chauffor, (eftersom man inte far ga) i fem timmar. Entren till parken ar 450 kr for ickemedborgare och 30 kr for kenyaner. Harligt stor skillnad men jag antar att det ligger nagot i den. Nu har jag iallafall gjort det. Jag sag giraffer, flodhastar, hyenor, flamingos, pelikaner, noshorningar, apor och ett antal olika sorts gaseller och sakert nagra till jag har glomt. Det var vackert och jag tog manga obligatoriska safarifoton. Jag fatt min dos av natur och slipper ha mer safariangest.