Idag var jag pa immigrationsmyndigheten for att fornya mitt visum. Jag gick dit tillsammans med Judy som jobbar pa ICYE, organisationen som jag aker med.

Jag hade hort att om man bara ska stanna nagra veckor utover de tre manader som man beviljats visum for sa beohver man bara betala 200 ksh (ca 20kr) annars maste man betala 2200 ksh (ca 220kr). Nar jag fragade Judy tittade hon pa mig och log, - Ja det ar helt upp till dem sa hon och pekade mot personalen. Jag fyllde i en blankett och gick fram till disken dar de behandlade visumansokningar. Dar satt en ung man i vit skjorta nerhasad pa en kontorsstol. Han vagrade titta pa oss nar vi pratade med honom och sa att nej hon maste betala 2200. Jag argumenterade emot och sa att jag bara ska stanna tre veckor till. Han tittade fortfarande inte pa oss men sa att vi skulle komma in i en korridor bakom hans kontor. Dar fick vi sitta ned pa varsin sida om ett skrivbord bakom vilket en aldre man med strang uppsyn satt. Han tittade pa mig och pa mina papper och sa att -Nej, har forstar du maste du ansoka om ett helt nytt visum, du stannar alldeles pa tok for lange. Kanske om det var en eller tva veckor men nu, nej nej nej. Har du alls last igenom villkoren? fragade han mig och pekade pa ansokan som jag hade fyllt i. Tittade pa sin kalender och sa att -nej du ser det har ar valdigt lang tid. Vi diskuterade fram och tillbaks hurivida det var lang eller kort tid, och om det var tre eller faktiskt fyra veckor. Jag forsokte med att de hade sagt pa flygplatsen nar jag kom till kenya att jag bara skulle behova forlanga visumet for 220 ksh. Han tittade pa mig med djupa veck i pannan. -Det ar har vi hanterar arendet!
Jag insag vid det har lagat att det inte var nagon ide att forsoka havda sina rattigheter och bestamde mig for att ga hans vag. Han ville uppenbarligen att jag skulle erkanna hans maktposition och underordna mig den.
-Ja jag forstar att det ar ni som bestammer, sjalvklart, men det ar bara tre veckor. Och jag jobbar gratis for Kenwa Kenya network of women with aids. -JOBBAR?! nastan skrek han. Du far inte jobba i kenya utan tillstand!
Ojoj -Nej jag jobbar inte, I am volounteering, och jag har inte mycket pengar sa jag skulle verkligen foredra att betala 200 istallet for 2200.
Kanske sag han sitt overtag. Plotsligt strackte han ut handen som for att ta emot pengar. Jag fragade hur mycket jag skulle betala nu. Han svarade kryptiskt - Hur mycket vill du ge mig. Jag tog fram 200 och han ropade pa sin sekreterare. Plotsligt hojdes hans ogonbryn och ett litet leende kom over hans lappar. -Du ser jag har mjuknat, sade han. Och snart hade jag en ny stampel i passet och ett kvitto pa att jag hade betalat 200.
-Oh thank you mister have a very nice day! Jag gick ut fran kontoret med ett leende och forsokte att inte skaka synligt pa huvudet at detta forfarande.

Nairobi ar kallt. Nastan lika kallt som en svensk molnig sommardag. Plotsligt utan att veta riktigt hur det gick till har jag vant mig. Slummen chockar mig inte langre lika hart. Ugalin som vaxte i munnen och gav mig kvaljningar ar som ris eller pasta eller vilket tillbehor som helst. Man vanjer sig, det ar obehagligt men sant. Jag har blivit hemmablind. Jag vet inte vad ska beratta. Tre manader tog det. Ser nu fram emot att se Sverige med lite ovana ogon.

Fick dock en begaran att skriva om maten. Nar jag kom hit var jag i chock i minst tva veckor. Maten var det smaklosaste och trakigaste jag nagonsin traffat pa. Jag har som sagt vant mig men man aker defenitivt inte till Kenya for deras underbara matkultur.
Det som jag kanske ar mest forvanad over ar detta upprepande. Oavsett om man ar fattig eller rik ar det samma mat som upprepas i oandlighet, till vardag som till fest. Ugali var den storsta chocken. Ugali ar en stor vit klump som liknar overkokt couscous eller hard polenta utan smak. Forsta gangen jag at det var det med stor anstrangning jag tuggade och svalde. Det gors av majsmjol och vatten som kokas, utan salt, tills det kan skaras i bitar. Till Ugalin serveras oftast nagot spenatliknande som far tanderna att gnissla. Den vanligaste ratten nar vi lagar mat pa kenwa ar dock Gderi; kidneybonor och vit majs som kokas tillsammans. Serveras med ris. Ibland Ndengu, mungbonor som kokats till mos. Pa huvudkontoret dar man far lite finare mat ar det tre av fem dagar nagon slags smaklos gryta med kal och morot och ris. Hemma far vi ofta kal och morot, eller potatisgryta med ris, eller ugali med spenat. Det ar samma samma samma ratter fler ganger i veckan. Sen detta vita brod, till frukost, ibland till lunch, alltid till teet. Det finns bara vitt brod, vitt rostbrod och jag ar oandligt trott pa det. Man dricker valdigt mycket te, oftast med valdigt mycket socker och mjolk, serveras fardigblandat ur termos. Kaffet som odlas overallt verkar forsvinna ut ur landet, har ar det ingen som dricker det. Det goda som finns har ar sa klart det oljiga och det friterade. Mandazis ar lite liknande munkar men lite segare, gott. Om vi har tur far vi chapatis till maten, stora tortillaliknande oljiga brod. Pernina var housegirl ar masterlig pa att gora chapatis, de ar mjuka men sproda och alldeles, alldeles underbara. Jag forsoker alltid sta emot att ata mer an en, eftersom det feta latt gor att man far ont i magen men jag lyckas sallan. Jag langtar otroligt mycket efter maten darhemma det ar ett som ar sakert.

Vi fardades oster ut, mot kusten. Snart avtecknade sig moskeernas kupoler mot himlen. Religionen var fortfarande over allt. Men inte langre kristen. Kvinnorna var skylda, mannens hud ljusare och deras uppsyn strangare. Kvinnorna var som osynliga ibland och mannens dominans tidvis kvaljande. Forst var jag glad att slippa ifran kristendomens harda grepp och andas lite ny religios luft. Men snart blev de instangda kvinnorna for manga och deras sloja sankte sig over mitt ansikte. Boneutropen var vackra, de hann jag aldrig trottna pa.

Lamu, malet for var 15 timmar langa bussresa var en otroligt vacker o. Palmer och vita strander, mangroveskog och saltvatten, fantastiska juicer och inga bilar, manga asnor och man med dreadlocks. Otroligt pittoreskt, ibland lite i overkant. Forst tankte jag, - har stannar jag! Men man vill nog inte vara i bilden for paradiset for alltid. Klicheerna hann redan smyga sig pa under de tre dagar jag var dar. Och, det var pa tok for varmt for mig. Jag tror inte att jag skulle kunna vanja mig vid det dar varma fuktiga.

Nu ar jag ater i Nairobis torra mer lagom varma luft. Jag langtar till att somna i den kalla natten.

Det ar sondag. Jag ar trott. Ska snart aka hem och sova. Jag var ute och klubbade i westlands igar. Det blev sent och hur sent den an blir maste man fortfarande checka ut fran hostellet kl halv tio. Det ar inte helt manskligt.

Nasta vecka ska jag aka pa pasksemester med Johanna och fyra andra till Lamu, en liten o pa kusten. Det ska bli valdigt harligt med hav och bad och sol.

Jag har en beef med Mary. Det har nu kommit annu en volontar och trots att det finns fyra lediga rum maste den nya volontaren bo i mitt rum. Varfor? Jo ett rum maste sta tomt dar marys dotter ska kunna sova, -det har inte hant hittills. Ett annat rum ar reserverat for Marys prast. Honom har jag sett tva ganger. De tva aterstaende rummen ar bara lite for fina for att lata nagon bo dar. Jag blir galen. Det ar forvisso en valdigt sot dansk tjej som har flyttat in men jag vill bara ha eget rum. Det ar otroligt frustrerande att bo i nagon annans hus ibland. Nu overvager jag att flytta ut i Gustafs cell i gardshuset nar han aker hem.

Kenya borjar fastna i mig. Jag tycker mer och mer om att vara har. Jag tror att jag kommer atervanda hit.

Inte som en forklaring till varfor, men en bit av vardagen:
Ibland kanns det lite som att man ar kand nar man bor har. Om man aker bil borjar barn skrika nar man passerar.
Nastan samtliga barn har har en inbyggd reflex att skrika -how are you? sa fort de ser en vit person. Nar man val stiger ut bilen, om det ar nagra barn i narheten kan de hur manga ganger som helst upprepa detta mantra. How are you, how are you, how are you??? Det blir hundratals -how are you? Jag ar -fine thank you, manga, manga ganger dagligen.
Det ar valdigt komiskt med ungdomar som fortfarande har kvar how-are-you-reflexen och som inte kan hindra sig fran att saga -how are you? nar de ser mig men som i samma stund som -how are you? har hoppat ur munnen, kommer pa sig sjalva och blir lite generade.
Till detta kommer alla dessa man som jag ska ta med mig hem. Hur ska de rymmas pa mina och e's 21 kvadrat. Mannen verkar namnligen ha en liknande reflex. Ibland ar det forsta de sager, -Gift dig med mig, ta med mig till Sweden.
Jag har nog fatt ca hundra sana erbjudanden hitills. Ibland fran mannen direkt, ibland fran en mamma eller pappa som sager att jag ska fa deras son. Jag brukar nu mera svara att jag redan har alldeles for manga man att ta med hem. Jag tycker det ar okej skamta lite pa bekostnad av de kenyanska mannens ratt till flera fruar och ler mest om de verkligen tror att jag har tio pojkvanner.

Igar var jag ute med Kenwas mobila HIVtestning igen. Vi akte till ett litet samhalle ca en och en halv timme utanfor Nairobi.
Jag har vid det har laget varit i ett antal liknande sma samhallen. Men igar var det stor skillnad. For det mesta brukar folket vara lite avvaktande och man far ga omkring och informera och rekrytera. Men igar flockades de kring oss. Tyvarr av den sorgliga anledningen att de var berusade. Det var som alla hade tagit ett antal ol till frukost. Det var helt vansinnigt. Det var en enda lang talamodsprovning.
Att fora en konversation med nagon som ar full ar nar man sjalv ar nykter ar inte kul. Framfor allt inte nar man maste prata med trettio fulla man som fragar samma fragor om och om igen. De fick inte testa sig eftersom de var berusade men det betydde inte att de gick darifran.
Det var verkligen en valdigt otack kansla. Det var som om halva byn hade tagit sin tillflykt till alkoholismen. Jag kan se hur otroligt stor skada alkohol gor har. Det ar som att det ar mycket mer svart/vitt med alkoholkonsumption har. Manga dricker inte alls. Och manga dricker alldeles, alldeles for mycket.
Att man kan valja att supa bort sina fa shillings istallet for att kopa mat till sina barn ar svart att se. Samtidigt som jag ocksa kan forsta varfor de vill dranka sina sorger och bekymmer.

Det narmar sig ater en helg.

Jag satte mig pa mitt bankomatkort idag, suck. Otroligt klantigt, jag hade det i bakfickan. Det veks pa mitten. Jag har inte vagat prova om det fungerar eller inte an. Som tur ar, ar jag utrustad med ytterligare ett kort. Sa jag sitter inte direkt i sjon, men det var bara valdigt onodigt gjort.

Det har varit en bra vecka. Vi har fatt ett nytillskott i familjen. En svensk Gustaf har anlant. Vi kan nu tala hemligheter pa svenska. Aven om vi haller oss till engelska i vanliga fall. Gustaf ar dock inte helt och hallet en del av familjen. Han ar forpassad till gardshuset. Han bor i ett litet celliknande rum som luktar malarfarg. Inte for att han inte far plats i huset. Dar finns fortfarande fyra tomma rum. Men Mary pratar standigt om alla dessa gaster som kommer och halsar pa. Hittills har vi inte sett en enda. Sen ar det ju det att Gustaf ar man, och man och kvinnor kan inte bo i samma hus. Vi forsokte fraga om det var mojligt att han flyttade in, men Marys ogon svartnade och vi stammade snabbt att vi bara ville fraga.

Imorgon ska jag pa sleep-over hos min van Masawa, det ska bli kul. Pa lordag ska vi nog ut och dansa. Ser fram emot helg.