Kenya borjar fastna i mig. Jag tycker mer och mer om att vara har. Jag tror att jag kommer atervanda hit.

Inte som en forklaring till varfor, men en bit av vardagen:
Ibland kanns det lite som att man ar kand nar man bor har. Om man aker bil borjar barn skrika nar man passerar.
Nastan samtliga barn har har en inbyggd reflex att skrika -how are you? sa fort de ser en vit person. Nar man val stiger ut bilen, om det ar nagra barn i narheten kan de hur manga ganger som helst upprepa detta mantra. How are you, how are you, how are you??? Det blir hundratals -how are you? Jag ar -fine thank you, manga, manga ganger dagligen.
Det ar valdigt komiskt med ungdomar som fortfarande har kvar how-are-you-reflexen och som inte kan hindra sig fran att saga -how are you? nar de ser mig men som i samma stund som -how are you? har hoppat ur munnen, kommer pa sig sjalva och blir lite generade.
Till detta kommer alla dessa man som jag ska ta med mig hem. Hur ska de rymmas pa mina och e's 21 kvadrat. Mannen verkar namnligen ha en liknande reflex. Ibland ar det forsta de sager, -Gift dig med mig, ta med mig till Sweden.
Jag har nog fatt ca hundra sana erbjudanden hitills. Ibland fran mannen direkt, ibland fran en mamma eller pappa som sager att jag ska fa deras son. Jag brukar nu mera svara att jag redan har alldeles for manga man att ta med hem. Jag tycker det ar okej skamta lite pa bekostnad av de kenyanska mannens ratt till flera fruar och ler mest om de verkligen tror att jag har tio pojkvanner.