Idag var jag pa immigrationsmyndigheten for att fornya mitt visum. Jag gick dit tillsammans med Judy som jobbar pa ICYE, organisationen som jag aker med.

Jag hade hort att om man bara ska stanna nagra veckor utover de tre manader som man beviljats visum for sa beohver man bara betala 200 ksh (ca 20kr) annars maste man betala 2200 ksh (ca 220kr). Nar jag fragade Judy tittade hon pa mig och log, - Ja det ar helt upp till dem sa hon och pekade mot personalen. Jag fyllde i en blankett och gick fram till disken dar de behandlade visumansokningar. Dar satt en ung man i vit skjorta nerhasad pa en kontorsstol. Han vagrade titta pa oss nar vi pratade med honom och sa att nej hon maste betala 2200. Jag argumenterade emot och sa att jag bara ska stanna tre veckor till. Han tittade fortfarande inte pa oss men sa att vi skulle komma in i en korridor bakom hans kontor. Dar fick vi sitta ned pa varsin sida om ett skrivbord bakom vilket en aldre man med strang uppsyn satt. Han tittade pa mig och pa mina papper och sa att -Nej, har forstar du maste du ansoka om ett helt nytt visum, du stannar alldeles pa tok for lange. Kanske om det var en eller tva veckor men nu, nej nej nej. Har du alls last igenom villkoren? fragade han mig och pekade pa ansokan som jag hade fyllt i. Tittade pa sin kalender och sa att -nej du ser det har ar valdigt lang tid. Vi diskuterade fram och tillbaks hurivida det var lang eller kort tid, och om det var tre eller faktiskt fyra veckor. Jag forsokte med att de hade sagt pa flygplatsen nar jag kom till kenya att jag bara skulle behova forlanga visumet for 220 ksh. Han tittade pa mig med djupa veck i pannan. -Det ar har vi hanterar arendet!
Jag insag vid det har lagat att det inte var nagon ide att forsoka havda sina rattigheter och bestamde mig for att ga hans vag. Han ville uppenbarligen att jag skulle erkanna hans maktposition och underordna mig den.
-Ja jag forstar att det ar ni som bestammer, sjalvklart, men det ar bara tre veckor. Och jag jobbar gratis for Kenwa Kenya network of women with aids. -JOBBAR?! nastan skrek han. Du far inte jobba i kenya utan tillstand!
Ojoj -Nej jag jobbar inte, I am volounteering, och jag har inte mycket pengar sa jag skulle verkligen foredra att betala 200 istallet for 2200.
Kanske sag han sitt overtag. Plotsligt strackte han ut handen som for att ta emot pengar. Jag fragade hur mycket jag skulle betala nu. Han svarade kryptiskt - Hur mycket vill du ge mig. Jag tog fram 200 och han ropade pa sin sekreterare. Plotsligt hojdes hans ogonbryn och ett litet leende kom over hans lappar. -Du ser jag har mjuknat, sade han. Och snart hade jag en ny stampel i passet och ett kvitto pa att jag hade betalat 200.
-Oh thank you mister have a very nice day! Jag gick ut fran kontoret med ett leende och forsokte att inte skaka synligt pa huvudet at detta forfarande.

Nairobi ar kallt. Nastan lika kallt som en svensk molnig sommardag. Plotsligt utan att veta riktigt hur det gick till har jag vant mig. Slummen chockar mig inte langre lika hart. Ugalin som vaxte i munnen och gav mig kvaljningar ar som ris eller pasta eller vilket tillbehor som helst. Man vanjer sig, det ar obehagligt men sant. Jag har blivit hemmablind. Jag vet inte vad ska beratta. Tre manader tog det. Ser nu fram emot att se Sverige med lite ovana ogon.

Fick dock en begaran att skriva om maten. Nar jag kom hit var jag i chock i minst tva veckor. Maten var det smaklosaste och trakigaste jag nagonsin traffat pa. Jag har som sagt vant mig men man aker defenitivt inte till Kenya for deras underbara matkultur.
Det som jag kanske ar mest forvanad over ar detta upprepande. Oavsett om man ar fattig eller rik ar det samma mat som upprepas i oandlighet, till vardag som till fest. Ugali var den storsta chocken. Ugali ar en stor vit klump som liknar overkokt couscous eller hard polenta utan smak. Forsta gangen jag at det var det med stor anstrangning jag tuggade och svalde. Det gors av majsmjol och vatten som kokas, utan salt, tills det kan skaras i bitar. Till Ugalin serveras oftast nagot spenatliknande som far tanderna att gnissla. Den vanligaste ratten nar vi lagar mat pa kenwa ar dock Gderi; kidneybonor och vit majs som kokas tillsammans. Serveras med ris. Ibland Ndengu, mungbonor som kokats till mos. Pa huvudkontoret dar man far lite finare mat ar det tre av fem dagar nagon slags smaklos gryta med kal och morot och ris. Hemma far vi ofta kal och morot, eller potatisgryta med ris, eller ugali med spenat. Det ar samma samma samma ratter fler ganger i veckan. Sen detta vita brod, till frukost, ibland till lunch, alltid till teet. Det finns bara vitt brod, vitt rostbrod och jag ar oandligt trott pa det. Man dricker valdigt mycket te, oftast med valdigt mycket socker och mjolk, serveras fardigblandat ur termos. Kaffet som odlas overallt verkar forsvinna ut ur landet, har ar det ingen som dricker det. Det goda som finns har ar sa klart det oljiga och det friterade. Mandazis ar lite liknande munkar men lite segare, gott. Om vi har tur far vi chapatis till maten, stora tortillaliknande oljiga brod. Pernina var housegirl ar masterlig pa att gora chapatis, de ar mjuka men sproda och alldeles, alldeles underbara. Jag forsoker alltid sta emot att ata mer an en, eftersom det feta latt gor att man far ont i magen men jag lyckas sallan. Jag langtar otroligt mycket efter maten darhemma det ar ett som ar sakert.

Vi fardades oster ut, mot kusten. Snart avtecknade sig moskeernas kupoler mot himlen. Religionen var fortfarande over allt. Men inte langre kristen. Kvinnorna var skylda, mannens hud ljusare och deras uppsyn strangare. Kvinnorna var som osynliga ibland och mannens dominans tidvis kvaljande. Forst var jag glad att slippa ifran kristendomens harda grepp och andas lite ny religios luft. Men snart blev de instangda kvinnorna for manga och deras sloja sankte sig over mitt ansikte. Boneutropen var vackra, de hann jag aldrig trottna pa.

Lamu, malet for var 15 timmar langa bussresa var en otroligt vacker o. Palmer och vita strander, mangroveskog och saltvatten, fantastiska juicer och inga bilar, manga asnor och man med dreadlocks. Otroligt pittoreskt, ibland lite i overkant. Forst tankte jag, - har stannar jag! Men man vill nog inte vara i bilden for paradiset for alltid. Klicheerna hann redan smyga sig pa under de tre dagar jag var dar. Och, det var pa tok for varmt for mig. Jag tror inte att jag skulle kunna vanja mig vid det dar varma fuktiga.

Nu ar jag ater i Nairobis torra mer lagom varma luft. Jag langtar till att somna i den kalla natten.

Det ar sondag. Jag ar trott. Ska snart aka hem och sova. Jag var ute och klubbade i westlands igar. Det blev sent och hur sent den an blir maste man fortfarande checka ut fran hostellet kl halv tio. Det ar inte helt manskligt.

Nasta vecka ska jag aka pa pasksemester med Johanna och fyra andra till Lamu, en liten o pa kusten. Det ska bli valdigt harligt med hav och bad och sol.

Jag har en beef med Mary. Det har nu kommit annu en volontar och trots att det finns fyra lediga rum maste den nya volontaren bo i mitt rum. Varfor? Jo ett rum maste sta tomt dar marys dotter ska kunna sova, -det har inte hant hittills. Ett annat rum ar reserverat for Marys prast. Honom har jag sett tva ganger. De tva aterstaende rummen ar bara lite for fina for att lata nagon bo dar. Jag blir galen. Det ar forvisso en valdigt sot dansk tjej som har flyttat in men jag vill bara ha eget rum. Det ar otroligt frustrerande att bo i nagon annans hus ibland. Nu overvager jag att flytta ut i Gustafs cell i gardshuset nar han aker hem.

Kenya borjar fastna i mig. Jag tycker mer och mer om att vara har. Jag tror att jag kommer atervanda hit.

Inte som en forklaring till varfor, men en bit av vardagen:
Ibland kanns det lite som att man ar kand nar man bor har. Om man aker bil borjar barn skrika nar man passerar.
Nastan samtliga barn har har en inbyggd reflex att skrika -how are you? sa fort de ser en vit person. Nar man val stiger ut bilen, om det ar nagra barn i narheten kan de hur manga ganger som helst upprepa detta mantra. How are you, how are you, how are you??? Det blir hundratals -how are you? Jag ar -fine thank you, manga, manga ganger dagligen.
Det ar valdigt komiskt med ungdomar som fortfarande har kvar how-are-you-reflexen och som inte kan hindra sig fran att saga -how are you? nar de ser mig men som i samma stund som -how are you? har hoppat ur munnen, kommer pa sig sjalva och blir lite generade.
Till detta kommer alla dessa man som jag ska ta med mig hem. Hur ska de rymmas pa mina och e's 21 kvadrat. Mannen verkar namnligen ha en liknande reflex. Ibland ar det forsta de sager, -Gift dig med mig, ta med mig till Sweden.
Jag har nog fatt ca hundra sana erbjudanden hitills. Ibland fran mannen direkt, ibland fran en mamma eller pappa som sager att jag ska fa deras son. Jag brukar nu mera svara att jag redan har alldeles for manga man att ta med hem. Jag tycker det ar okej skamta lite pa bekostnad av de kenyanska mannens ratt till flera fruar och ler mest om de verkligen tror att jag har tio pojkvanner.

Igar var jag ute med Kenwas mobila HIVtestning igen. Vi akte till ett litet samhalle ca en och en halv timme utanfor Nairobi.
Jag har vid det har laget varit i ett antal liknande sma samhallen. Men igar var det stor skillnad. For det mesta brukar folket vara lite avvaktande och man far ga omkring och informera och rekrytera. Men igar flockades de kring oss. Tyvarr av den sorgliga anledningen att de var berusade. Det var som alla hade tagit ett antal ol till frukost. Det var helt vansinnigt. Det var en enda lang talamodsprovning.
Att fora en konversation med nagon som ar full ar nar man sjalv ar nykter ar inte kul. Framfor allt inte nar man maste prata med trettio fulla man som fragar samma fragor om och om igen. De fick inte testa sig eftersom de var berusade men det betydde inte att de gick darifran.
Det var verkligen en valdigt otack kansla. Det var som om halva byn hade tagit sin tillflykt till alkoholismen. Jag kan se hur otroligt stor skada alkohol gor har. Det ar som att det ar mycket mer svart/vitt med alkoholkonsumption har. Manga dricker inte alls. Och manga dricker alldeles, alldeles for mycket.
Att man kan valja att supa bort sina fa shillings istallet for att kopa mat till sina barn ar svart att se. Samtidigt som jag ocksa kan forsta varfor de vill dranka sina sorger och bekymmer.

Det narmar sig ater en helg.

Jag satte mig pa mitt bankomatkort idag, suck. Otroligt klantigt, jag hade det i bakfickan. Det veks pa mitten. Jag har inte vagat prova om det fungerar eller inte an. Som tur ar, ar jag utrustad med ytterligare ett kort. Sa jag sitter inte direkt i sjon, men det var bara valdigt onodigt gjort.

Det har varit en bra vecka. Vi har fatt ett nytillskott i familjen. En svensk Gustaf har anlant. Vi kan nu tala hemligheter pa svenska. Aven om vi haller oss till engelska i vanliga fall. Gustaf ar dock inte helt och hallet en del av familjen. Han ar forpassad till gardshuset. Han bor i ett litet celliknande rum som luktar malarfarg. Inte for att han inte far plats i huset. Dar finns fortfarande fyra tomma rum. Men Mary pratar standigt om alla dessa gaster som kommer och halsar pa. Hittills har vi inte sett en enda. Sen ar det ju det att Gustaf ar man, och man och kvinnor kan inte bo i samma hus. Vi forsokte fraga om det var mojligt att han flyttade in, men Marys ogon svartnade och vi stammade snabbt att vi bara ville fraga.

Imorgon ska jag pa sleep-over hos min van Masawa, det ska bli kul. Pa lordag ska vi nog ut och dansa. Ser fram emot helg.

Igar var jag ute och klubbade lite. Det ar som att jag blir extra upprymd av att dricka nagra ol och dansa har. Forsokte onska Ace of Base, som fortfarande ar favoriter har i Nairobi. I gott sallskap med alla pojkband fran 90-talet, Westlife, Backstreet Boys, NKOTB. Men fick dock ga hem utan. Det var kul, alla kenyaner ar fantastiskt bra pa att dansa.

Idag ar jag trott, men pa gott humor. Man far inte mycket somn i ogonen i denna stad. Kom hem till hostellet vid halv fyra. Da kunde man fortfarande hora musiken fran klubbarna till ca fem. Darefter var det nagon som borjade trumma. Det var inte forsta gangen jag horde detta trummande. Vi bodde pa samma hostel for nagra veckor sedan, da vaknade jag ocksa av samma trummor. Denna gang tittade jag ut for att se vad det var som stod pa. Pa trottoaren en bit bort satt en kvinna och trummade franetiskt med en bossa framfor sig. Jag vet inte om det ar varldens basta affarside att sitta pa en trottoar och trumma kl 05.00 pa morgonen. Eller sa ar det just det, det ar. Kanske springer nagon forr eller senare ut och fragar vad hon vill ha for att sluta.

Det ar lite sa dar med mina uppdateringar har. Men pa vardagarna brukar klockan for det mesta bli for mycket for att jag ska hinna med internet innan det fruktade morkret.

Denna lokaltrafik! Varje dag ar en pars och varje dag undrar jag om jag ska komma hem helskinnad. Det transportmedel jag framst brukar har i Nairobi ar matatus. En matatu ar en minibuss vanligtvis med fjorton platser. Dessa fjorton platser har dock inget samband med hur manga manniskor man kan packa in i bilen. Man packar helt enkelt tills ingen kan andas och folk i princip ligger ovanpa varann. Sen kor man! Da kor man sa fort man kan, vilket inte brukar overstiga 80 km/h men trots detta kan innebara otaliga livsfarliga omkorningar pa valfri sida. Ibland aker man pa vagrenen, ibland pa fel sida trots heldragen linje. Det finns inga hallplatser utmarkerade sa man kan nastan hoppa pa var som helst. Det vill saga nar ingen polis ar i sikte. Naturligtvis ar inget av ovanstaende lagligt men det ar mer regel an undantag. Undantaget ar dock morgonen da ar vagen kantad av trafikpoliser och man kan sitta pa ett eget sate. Om man da har turen att bli upplockad det vill saga. For det mesta star jag vid vagkanten kl 07.00 och hoppas att nagon av alla de matatus som passerar ska ha en ledig plats. Det ar langa koer och den stracka som pa eftermiddagen tar tio minuter, tar pa morgonen fyrtio. Nar man val sitter i matatun vantar man pa att matatukillen, som oppnar och stanger dorren, signalerar till foraren att han ska stanna och skoter betalningen, ska krava betalning. Antingen genom en knack pa axeln om man sitter fram, eller genom att han stracker fram vansterhanden som ar full med sedlar vikta pa langden fastkilade mellan fingrarna. Det ar bast att veta priset innan, annars kan det bli lite vad som helst, i alla fall om man ar vit. Men vid det har laget har jag bra koll pa vad det kostar och forsoker ha jamna pengar, eller vara hard. De ar inte sa harda sjalva om man bara sager att man vet att det kostar 10 och inte 20 Khs. Men de tar nastan alltid chansen att forsoka tjana lite extra. Det galler aven att veta var man ska av, da maste man singnalera med en knack eller en nick till matatukillen att han ska singnalera till foraren att han ska stanna. Han knackar tva ganger i biltaket och foraren stannar. Da ska man garna redan ha klivit av, helst innan bilen stannat. Allt ska ga snabbt, snabbt. Har man otur, i alla fall enligt min asikt, hamnar man i en svartmalad matatu. Dessa har stort ljudsystem och tv och spelar de oronbedovande hog musik. De kor aven annu mer vardslost, forsoker ta annu mer betalt, och man kan knappt se ut eftersom rutorna ar tonade. Jag forsoker i mojligaste man unvika dessa. Men forutom att dessa ar svartmalade kan man aldrig veta innan hur den kommande farden kommer bli. For det mesta gar det bra. Alla ar vana vid det galna sattet att kora, men jag har redan sett tre allvarliga trafikolyckor under min tid har.

Nu ar det ialla fall fredag. Har inga stora planer for helgen. Men jag ska forsoka undersoka Nairobis konstliv. Vi far se hur det gar.

Utan internet har jag forsmaktat alldeles for lange.

I helgen var jag i Nakuru, en stad av Norrkopings storlek tva och en halv timme bort fran Nairobi. Det var skont att komma till en stad med nagot lugnare tempo ett tag. I sondags var vi i Nakuru Lake National Park. Jag har ett tag kannt en stor press att aka pa Safari. Jag har knappt vetat om jag ville gora det. Men anda har jag kannt att om jag nu ar har kan jag ju inte aka hem utan att gora det. Jag fick san avsmak fran turistsammanhang nar vi var och tittade pa elefanter. Plus att det ar otroligt dyrt att aka pa safari, till och med matt i svenska pengar, ialla fall for min planbok. Om man vill sova over och kopa hela paketet sa kostar det cirka 1400 per dag, vilket kandes lite saftigt for nagot jag inte ens visste om jag ville. Jag jobbade trots allt pa kolmardens djurpark tre somrar i rad, sa jag har faktiskt sett valdigt manga djur i mina dagar.

Det slutade med en kompromiss. Vi akte omkring i parken med en chauffor, (eftersom man inte far ga) i fem timmar. Entren till parken ar 450 kr for ickemedborgare och 30 kr for kenyaner. Harligt stor skillnad men jag antar att det ligger nagot i den. Nu har jag iallafall gjort det. Jag sag giraffer, flodhastar, hyenor, flamingos, pelikaner, noshorningar, apor och ett antal olika sorts gaseller och sakert nagra till jag har glomt. Det var vackert och jag tog manga obligatoriska safarifoton. Jag fatt min dos av natur och slipper ha mer safariangest.

Sondag igen. Min rytm borjar mer och mer anpassa sig till Nairobis. Jag har ett antal ganger tankt skriva om hur det ar pa KENWA, den organisation jag jobbar pa. Det har bara kants som ett sa omfattande inlagg att jag inte har haft tid att gora det och nar jag forsokte i onsdags kom jag inte in pa blogsidan. Saker gar lite langsamt och internet slutar fungera titt som tatt.

KENWA, Kenya Network of Women with Aids ar en ar grasrotsorganisation som bildadades 1993 av fem HIVpositiva kvinnor som upplevde hur de stangdes ute fran sina familjer och samhallet i ovrigt pa grund av sin HIVstatus. Idag ar mer an 5000 HIV+ kvinnor och man medlemmar i KENWA.

Man arbetar pa manga olika plan med Hiv och Aids. Forst och framst bildades natverket for att bekampa stigmat kring HIV och Aids och havda de HIVpoitivas rattigheter. Idag bedriver man forutom detta standigt pagaende arbete, med att forandra manniskors bemotande av manniskor med HIV och Aids aven andra valdigt konkreta verksamheter. Man har drop-in HIVtestning och radgivning, gratis lakarbesok och medicin for de opportunistiska infektioner som nedsatt imunforsvar i samband med HIV kan ge. (Den Antiretrovirala medicinen som man tar for att motverka imunforsvarets nedbrytning ges gratis pa statliga sjukhus). KENWA har ocksa centrum i flera av Nairobis slumomraden. Dar erbjuder man matprogram och viss sjukvard. Matprogrammen serverar frukost och lunch till Hivpositiva som inte kan forsorja sig och sina barn och arbetar med micro-lan och vaxtodling for att ge dessa HIVpositiva utan arbete mojlighet att sjalva forsorja sig och bli oberoende. En annan viktig funktion som KENWA fyller ar den av att vara en gemenskap dar man kan fa stod och hjalp och nagon att prata med. Detta ar man otroligt generosa med. Om man jamfor med svensk sjukvards koer till lakarbesok eller terapi ar detta fantastiskt. Men, men man far inte glomma att deras verksamhet ar totalt beroende av donationer. Till viss del far man statliga medel men mycket av pengarna som gor att organisationen kan fungera kommer fran privat hall. Och denna service ges endast till HIVpositiva. For den som vill lasa mer om KENWA kan man ga in pa hemsidan http://www.kenwa.org/.

Hemma i Sverige tyckte jag att det lat som en intressant organisation och jag ar an mer positiv till den nu nar jag har sett hur allt fungerar i praktiken.

Jag ar en nagot udda fagel pa KENWA med min bakgrund. De flesta som jobbar pa KENWA ar antingen utbildade inom sjukvard eller sociologi. Det finns en del andra utan utbildning pa omradet men jag ar ju klart ensam fran konst-kontexten. De flesta blir forvanade och konfunderade nar jag forsoker forklara vad jag jobbar med i Sverige.

Jag har diverse arbetsuppgifter kan man saga. Ibland jobbar jag tillsammans med den som ar ansvarig for att dela ut matransoner till de som inte bor i slumomradena, men som anda ar beroende av detta stod. Da packar jag deras mat, fyra liter torkad majs, tva liter mungbonor, grotmjol, och ibland ris, beroende pa tillgang. Andra dagar aker jag med en sjukskoterska till nagot av slumomradena och hjalper till att laga lunchen till de som kommer och ater. Det brukar vara majs och kindneybonor som man kokar i ett jattekarl pa en vedeldad kamin. Da hander det aven att jag foljer med pa hembesok hos nagra av de sangliggande patienter som finns i omradet.

Forra veckan var jag med nar tva av de som arbetar men radgivning och HIVtestning akte ut med ett talt och hade drop-in HIVtestning i olika sma samhallen utanfor Nairobi. Det var valdigt intressant att se lite nya platser och vara med pa detta. Jag delade ut informationsblad och jobbade med att fa folk att ga och testa sig. Det tar bara tio minuter for provresultatet att bli klart. Forst far den som ska testas information om HIV och maste forbereda sig pa att kunna ta ett positivt testresultat, darefter gor man testet och fyller i statistikformular. Jag jobbade inte med sjalva testningen och radgivningen utan bara med rekryteringen.

Jag inte direkt ar behovd pa organisationen men jag tycker att det ar valdigt intressant att arbeta med dem.

Nu ska jag aka hem och tvatta klader. Det ar tval och vatten och handkraft som galler. Jag hoppas att vattnet har kommit tillbaka i kranen sa jag slipper kanka in i hinkar.

Sondag

Idag ar det sondag, de flesta ar finkladda och gar i kyrkan. Jag sitter pa ett internetstalle i Nairobis centrum. I taket snurrar en flakt och kastar stroboskopliknande skuggor over det tranga rummet. Utanfor sander de liveradio, och har nan mobilkampanj. Manga valkanda hits nar in genom fonstret, bland andra Madonnas, Like Prayer.

Det ar varmt, brande nacken lite igar. Vi var i Nairobis nationalpark och tittade pa nar de matade foraldralosa elefantungar. Elefantbarnen var gulliga, mindre gullig var publiken. Nittio procent vita amerikaner. Det kandes valdigt konstigt att plotsligt vara i majoritet igen. Nar vi ar inne i Nairobis centrum kanske vi ser tre andra vita pa en dag. Och om vi aker till Kiambu, den lilla ort som vi vanligen aker till i veckorna for att kolla mailen ser vi aldrig nagon annan musungo(vit). Det blir absurt, bland dessa foraldralosa elefanter flockades alltsa vi vita. De flesta anlande i taxi eller jeep. Manga betalade mer an garna 50 dollar for att bli fadder at en av elefanterna och shoppade som galningar i shoppen dar alla pengar gick till elefanterna. Samtidigt blir spadbarn HIVpositiva for att varken deras mamma eller Kenwa har rad att ge de mjolkersattning som kostar motsvarande 3000 sek for de 6 manader som barnet behover detta. Det ar inte det att jag inte tycker att Kenyas djur- och naturliv ar vart att bevara. Men jag hoppas bara innerligt att dessa manniskor ser nagot annat an bara gulliga elefantungar.

Slummen har i Nairobi ar sa svar att jag har svart att verkligen forsta att det ar sa har manniskorna lever. Jag kan se det, men jag tror inte att det ar helt mojligt att fullt ut ta in det. Jag atervander trots allt varje dag till min skyddade tillvaro i den hemlighetsfulla tradgarden. Dar ar mitt rum storre an motsvarande for fyra personer i Mathare eller Soweto, tva av de stora slumomradena. Deras hem ar sammanfogade av bitar av rostig korruguerad plat och hos manga finns varken el eller vatten. For att forsorja sin familj, har manga nan liten naringsverksamhet. Man kanske saljer grillade majskolvar, kol, frukt, tomater, gamla skor eller godis. Andra tvattar klader, valdigt fa hushall har tvattmaskin. Generellt finns dar man i Sverige skulle ha en maskin istallet en manniska. Trots detta ar det valdigt hog arbetsloshet och aven om man har utbildning ar det svart for de flesta att fa ett jobb. Bestort kanner jag mig ocksa nar jag ser de stora sopbergen som finns i utkanten av slummen och manniskorna som sitter dar och arbetar med att oppna soppasar i hop om att hitta nagot att ata eller salja. Ur den roda marken sticker gamla plastrester upp som gras. Vattnet som rinner i dikena ar grabrunt och aven dar ligger sophogar. Samtidigt, hur fantastiska ar inte de manniskor som jag traffar har! De skrattar och pratar med mig aven om de vet att de inte kommer ha nagot att ata till middag ikvall. Ja nog ar det synd om manniskorna alltid.

Snart ska vi ha picknick i en park. Och hur hanger allt ihop egentligen?

Forst, -jag upptackte att jag missade gatan nar jag skrev in adressen i det forra inlagget.
Den riktiga adressen ar.

Box nr 22621-00400
Tom Mboya Street
Nairobi
Kenya

Meddela om ni har skickat ett brev for familjen kollar aldrig sin box annars.

Idag mandag. Jag har varit har en vecka, det kanns oandligt mycket langre an sa. Men idag kanns det bra att vara har. Igar var jag valdigt trott efter helgen och tvivel kom over mig.

Jag var i Nairobi fran lordag till sondag. Vi overnattade pa ett backpackerhostel. Nairobi ar mycket. Ibland for mycket. Det var valdigt mycket av, Hi how are you, where do you come from, musungo(viting) och tio ganger priset. Till slut kande jag mig som att alla bara sag mig som pengar, och sin chans att gora en hacka pa, eller stjala en hacka fran. Det ar naturligtvis inte ens en procent av alla som ar sa, de flesta ar otroligt trevliga. Det ar bara det att om en procent beter sig, sa kommer den en procenten definitivt komma efter mig. Nar jag var i Sao Paolo tyckte jag att jag var synlig. Men det ar ingenting mot har. Jag kan pa inget satt forsvinna i mangden har och det blir ganska pafrestande om man ar lite trott.

Det ar en ytterst fin balans mellan att inte vilja misstro manniskor och att bli lurad. I lordags kvall nar det precis borjade morkna traffade jag och Rahel en man pa gatan. Han borjade med samma pickup line som de flesta. Hi how are you where are you from. Efter en dag av detta latsades vi som att vi inte forstod att han pratade med oss. Men han fortsatte folja med och fraga var vi var fran. Tillade aven kommentaren, -gillar du inte att prata med afrikanska manniskor? Sa da blev jag nagonstans tvungen att svara. Sa jag sa att jag kom fran Sverige. Da visade det sig att han skulle flytta till Uppsala och plugga till veterinar. Ja ha! vad kul. svarade jag. Sen undrade han om han inte kunde fa tio minuter av var tid for att hora lite om Sveriges studiesystem. Jo men visst abslout. Vi gick till en bar och bestallde en kaffe och sen stallde han fragor om sverige i kanske fem minuter. Darefter kom historien om hur han flytt fran zimbabwe under studentuppror och att hans kenyanska visum skulle ga ut idag och att han blev tvungen att ta en buss ut ur landet for 3000 kenyanska shilling som han inte hade. Det blev valdigt obehaglig stamning och vi insag att vi hade gatt pa en nit (liknande situationer kan man lasa om i sin loney planet guide) samtidigt som han pratade om det jobbiga i att behova be om pengar. Vi gav honom lite pengar och han forsvann snabbt. Min naiva laggning fick sig en torn. Jag antar att det ar ganska sallan man traffar nya vanner pa gatan ens i Stockholm.

Idag har jag varit min fjarde dag pa projektet.
Alla ar valdigt trevliga och jag lar mig valdigt mycket om HIV och hur man lever, och ser pa saker har.
Lovar narmare redogorelse senare.

Nu ska jag snart hem till husarresten. Den ar inte sa hemsk som den kanske kunde uppfattas. Det ar skont att ha en lugn fristad nagonstans och sa fort morkret kommer blir det faktiskt ganska farligt att vara ute, ocksa for vanliga kenyaner.

Fredag

Jag har inte ens varit har en vecka. Idag ar det fredag ska nog festa till det med en pase chips pa rummet, forhoppningsvis tillatet enligt husreglerna. Imorgon ska jag rymma hemifran och antagligen bo pa hostel i Nairobi, (det far man).

Skicka brev till mig

Box nr 22621-00400
Tom Mboya Street
Nairobi
Kenya

mark diskret med mitt namn. Vi far se om nagot kommer fram men frivillig ar mer an valkommen att forsoka.

Huset
Huset som jag bor i ligger i utkanten av Nairobi pa den sista vagen innan nasta samhalle borjar. Den heter lampligt nog Kwaheri Road som betyder hejdavagen. Vagen ar en bucklig blandning av lera och stora stenar varre an alla Dalarnas grusvagar tillsammans. Innanfor taggtrad och hoga grindar ligger det stora, en gang sakert valdigt praktfulla huset. Numera ar det lite forfallet, eller atminstone luggslitet. For att komma in maste jag ringa pa en klocka for att vaktpojken ska komma och oppna, egen nyckel har jag bara till mitt rum. Tradgarden ar stor och lite vildvuxen. Dar finns en ensam gammal ko, grisar, hons, kaniner, katter och vid sallsynta tillfallen sma apor. Det finns tva gardshus dar tjanstefolket bor. I det stora huset som lases varje kvall kl sju med sakert tio las bor Mary och Josef och de tre sma volontarerna. Dar bor ocksa Chocho, den gamla mormodern och hushallerskan som jag inte minns vad hon heter. Huset kanns som att det ar lite gammal kolonialstil. Det finns minst atta sovrum, samtliga med egen toalett och dusch. Trots detta tvingas Johanna och Rahel, de andra volontarerna dela rum. Jag har an sa lange min lilla fristad men hotet foreligger att nasta volontar som kommer i mars kommer att bo hos mig. Mary tycker att vi behover ha sallskap av varandra sager hon. Jag ar osaker pa trovardigheten i detta motiv. Det finns ett stort vardagsrum med en liten tv. Dar sitter Mary och Josef for det mesta. De ater sin middag dar, medan jag, Rahel och Johanna ater i matrummet. Jag vet inte om det ar bra eller daligt, kanske skont att slippa artigt kallprat, men lite konstigt anda. Lamporna halls slackta tills det morknar och det finns bara vatten i kranen tre ganger i veckan. Sen hamtar man i hink fran en tank i tradgarden.

Alla ar mer an valkomna att halsa pa sager Mary. Det finns manga lediga rum som sagt. Tanken var att hon skulle ha nagot slags litet hotel, men det gick i stopet.

Allt for denna gang.

I Nairobi

numera bor jag i ett stort hus utanfor nairobi hos mary och josef, ett aldre par. Det ar vackert har, otroligt. Och varmt men inte outhardligt, mer som varm svensk sommar. Jag har inte varit pa Kenwa, mitt projekt an men ska forhoppningsvis till i morgon. Det bor tva andra volontarer i familjen, -thank god som for ovrigt ar otroligt narvarande har, Mary sager att det var han som gjorde att jag kom till afrika och vagrar acceptera att jag inte ar troende, suck. - But do you belive in satan Marika?!

Enligt husreglerna ska vi vara hemma innan 6 och det ar forbjudet med manligt sallskap och alkohol. Jag kommer bli en ny, renare manniska! Det kanns bra att vara har men det ar svart att forestalla sig att jag ska vara har anda tills slutet av maj. Det kanns ganska overkligt, ungefar lika overkligt som det verkar vara for de flesta har att det kommer tre vita kvinnor gaende pa gatan, manga borjar skratta av ren forvaning och ingen forsoker dolja sin fascination varken barn eller vuxna.

Saknar manga kara hemma!

Tack för alla fina playlists. Har än så länge bara smygtittat lite på dem. Ska lyssna på flyget medan jag lär mig swahili. Nu sitter jag på Arlanda, grå inredning, gråmulet väder. En timme kvar tills flyget går.

imorgon

Imorgon åker jag till Nairobi.

Resfebern är hög. Bilden är svår att framkalla av hur det kommer vara. Inte för att jag ens vill kännas vid den, men den är svår att hålla ifrån sig. Kanske är det för att den är så suddig som det känns så mycket. Just nu mest otäckt.

Min fabless för worst case scenarios gör sig ständigt påmind. Jag blir trött på mig själv.