Denna lokaltrafik! Varje dag ar en pars och varje dag undrar jag om jag ska komma hem helskinnad. Det transportmedel jag framst brukar har i Nairobi ar matatus. En matatu ar en minibuss vanligtvis med fjorton platser. Dessa fjorton platser har dock inget samband med hur manga manniskor man kan packa in i bilen. Man packar helt enkelt tills ingen kan andas och folk i princip ligger ovanpa varann. Sen kor man! Da kor man sa fort man kan, vilket inte brukar overstiga 80 km/h men trots detta kan innebara otaliga livsfarliga omkorningar pa valfri sida. Ibland aker man pa vagrenen, ibland pa fel sida trots heldragen linje. Det finns inga hallplatser utmarkerade sa man kan nastan hoppa pa var som helst. Det vill saga nar ingen polis ar i sikte. Naturligtvis ar inget av ovanstaende lagligt men det ar mer regel an undantag. Undantaget ar dock morgonen da ar vagen kantad av trafikpoliser och man kan sitta pa ett eget sate. Om man da har turen att bli upplockad det vill saga. For det mesta star jag vid vagkanten kl 07.00 och hoppas att nagon av alla de matatus som passerar ska ha en ledig plats. Det ar langa koer och den stracka som pa eftermiddagen tar tio minuter, tar pa morgonen fyrtio. Nar man val sitter i matatun vantar man pa att matatukillen, som oppnar och stanger dorren, signalerar till foraren att han ska stanna och skoter betalningen, ska krava betalning. Antingen genom en knack pa axeln om man sitter fram, eller genom att han stracker fram vansterhanden som ar full med sedlar vikta pa langden fastkilade mellan fingrarna. Det ar bast att veta priset innan, annars kan det bli lite vad som helst, i alla fall om man ar vit. Men vid det har laget har jag bra koll pa vad det kostar och forsoker ha jamna pengar, eller vara hard. De ar inte sa harda sjalva om man bara sager att man vet att det kostar 10 och inte 20 Khs. Men de tar nastan alltid chansen att forsoka tjana lite extra. Det galler aven att veta var man ska av, da maste man singnalera med en knack eller en nick till matatukillen att han ska singnalera till foraren att han ska stanna. Han knackar tva ganger i biltaket och foraren stannar. Da ska man garna redan ha klivit av, helst innan bilen stannat. Allt ska ga snabbt, snabbt. Har man otur, i alla fall enligt min asikt, hamnar man i en svartmalad matatu. Dessa har stort ljudsystem och tv och spelar de oronbedovande hog musik. De kor aven annu mer vardslost, forsoker ta annu mer betalt, och man kan knappt se ut eftersom rutorna ar tonade. Jag forsoker i mojligaste man unvika dessa. Men forutom att dessa ar svartmalade kan man aldrig veta innan hur den kommande farden kommer bli. For det mesta gar det bra. Alla ar vana vid det galna sattet att kora, men jag har redan sett tre allvarliga trafikolyckor under min tid har.

Nu ar det ialla fall fredag. Har inga stora planer for helgen. Men jag ska forsoka undersoka Nairobis konstliv. Vi far se hur det gar.